Meanwhile in Africa

Med både mystisk och främmande känsla, mot alla fördomar, djupt inne i den afrikanska kontinenten, närmare bestämt i Victoriafallen i Zimbabwe börjar mitt möte med Afrika och med ett fattigt men ärligt och kärleksfullt folk som vet inget annat än respekt för sig själva och för främmande människor. Under min tvåveckorsresa hade jag tagit mig genom Zimbabwe, Zambia, Malawi och Tanzania, där jag träffade många människor och var med om upplevelser som blev minnen jag kommer att bära med mig livet ut. Jag är ingen expert gällande Afrika och inte på något sätt afrikakännare. Det jag skriver här är mina egna upplevelser, min resa under 2 veckor.

Tvärs igenom den sträckan jag åkte genom kontinenten såg jag små byar längst vägen som är spridda överallt. Oftast inte nära någon infrastruktur. När man tror sig vara mitt i ingenstans så hittar man liv. Folk som är ute och går och barn som leker. Små spridda samhällen i storleksordning från några lerhyddor med halmtak till en något mindre kåkstadmed och med affärsrörelse och enskilda initiativ som består av allt från enkelt till någon avancerad form av byteshandel. Fattigdomen verkar har fått fotfäste i många små samhällen längst vägen, men det stör inte tillvaron för många glada människor jag träffade här. ”Jag lever för dagen och har det jag behöver idag” sa en man till mig som pekade på en påse han hade i handen. I påsen fanns matolja, ris och tomater.

Den afrikanska identiteten är svår att greppa vid första anblicken. Afrikaner ser sig själva som ett och samma folkslag. Detta trots en del väsentliga oenigheten. Afrika är indelat i länder och varje land består av stammar där varje stam möjligen har eget språk. I Zambia t.ex finns det 73 språk. Olika stammar kommunicerar med varandra oftast på dåligt engelska. I Malawi  har de vid sidan av engelskan ett ursprungsspråk som heter Chichewa  som de lär sig i skolan. Trotts detta ser de Afrika, hela Afrika som deras stora hem och afrikaner ”svarta afrikaner” som en stor familj. Som vit människa tillhör man aldrig den här familjen trotts den påtagliga vänligheten som alla som besöker denna region erfar. Man är alltid utanför och kan vänligt bemötas med påminnelser om den vita mannens grymheter, förslavning och exploatering mot afrikaner. Sådant som sker fortfarande idag fast i andra former.

Identitetskänslan blev mindre ju högre jag kom upp mot Dar es Salaam. Eftersom att där bor många muslimer så blev jag för första gången under den här resan bemött som en äkta broder från en annan moder. Detta tack vare islams syn på gemenskap och likvärdigheten bland muslimer oavsett färg eller etnicitet.

Tvärs igenom kontinenten imponerades jag av de fysiskt starka afrikanska kvinnorna. Förutom de fysiskt krävande arbeten dessa kvinnor dagligen utför så har de lärt sig att använda sitt huvud för att lasta saker och sin rygg för att bära sitt barn med hjälp av en sjal. På huvudet bär de allt från vatten till grönsaker och ved. Utan att använda sina händer. Mycket tunga saker lastas på huvudet med en enorm balans och enorm skicklighet. Sedan går de med sträckt rygg och med en ledig kroppsrytm som små danssteg och utan att visa någon tecken på ansträngning.

Jag imponeras av den afrikanska kvinnan och hennes styrka och tålamod! Hon kan vara både matautomat och barnvagn för sitt lilla barn, och ett transportmedel för det mesta. Jag såg väldigt få män bära saker på huvudet.

Förutom vänlighet bemöts man också med nyfikenhet. I de små byarna ville folk veta vem jag är, var jag kommer ifrån, vad jag gör med mina höns, om jag äter dem eller om jag har dem för att få ägg. De vill veta om min hövding är snäll och om barn från min stam får leka med barn från en annan stam. Många av de jag möte var inte alls snåla med att dela med sig av sina berättelser och drömmar.

Allt i de små byarna sker med ett annat tempo, på ett annat sätt och med andra perspektiv. En parallell verklighet till vårt stressade livstempo i Västerländerna. När vi är mitt i rusningstrafiken här i Stockholm för att komma till sitt jobb, handla eller komma hem för att laga middagen, i de små byarna i Afrika händer något helt annat. Med en lugn tempo och sång. Därav namnet på min samling ”Meanwhile in Africa”.

Min inspiration till färgnyanserna i mina bilder kom från lukten av den torra bördiga jorden i Tanzania när den träffas av första regnet. Det var när jag var på väg från Iringa till Mikumi i Tanzania. Vi stannade för en kort paus bredvid ett skogsparti. Kort därefter började det regna. Den särskilda often av den jorden som träffas av de första regndropparna tilltalade alla mina sinnen och gav mig känslan av färgerna och nyanserna som presenteras i mina bilder.